3:e pris i skrivtävlingen – Louise Wilson

Starka röster och tomma ord av Louise Wilson vann tredje pris i Berättarkrafts skrivtävling 2016 med motiveringen: Som en falsk vän vars förföriska ord överröstar allt annat – så beskriver Louise Wilson den inre röst som leder in på en väg utan återvändo. Den korta texten bärs av stor psykologisk insikt och ett målande språk. Stor dramatik i litet format.

Dagen blöder ner rakt i horisonten och försvinner in i den plats där himmel och jord möts. Takfläktens snabba rytm synkar med mitt hjärta och min arm vilar tungt på min panna. När som helst nu, kommer han att läcka ur skuggorna i mitt rum. Solen fortsätter att sjunka lågt över horisonten. Utanför kyls trottoarerna sakta ner och strimmor av ljus skiftar i gyllene rektanglar över mitt skrivbord.

Vi träffades när jag var liten nog för världen att verka stor; när morgnar var mirakel och nätter fortfarande magiska. I en ständigt skiftande värld var han det enda jag kunde vara säker på skulle förbli konstant. Bara tanken av honom dämpade min ångest. Han var som kryptonit mot alla röster i mitt huvud. Det blev bara värre med åren och snart var han inte längre är en lindring för att hantera det inbillade; han blev en nödvändighet för att klara av verkligheten.

”Hur var din dag?”

”Åh, du vet, det vanliga.” Jag sätter mig upp och gnuggar mina tinningar. Ytterligare tre miljoner ord studsar i öronen. Sexton röster, sjunger, suckar, mumlar, svamlar åt mig att sluta, sluta sluta sluta

”Men jag är här nu.”

Det är han alltid. Men ibland visar han sig inte förrän solen sjunkit så lågt att jag rispar varje minut som passerar in i väggen. Jag slutar bara när han tar min hand i sin och kysser mina fingertoppar tills smärtan försvinner. Med ett leende frågar han om min dag och allt inom mig väller ut; det bra, det dåliga, det brustna, knäckta, spruckna. Allt och ingenting.

”De tror fortfarande inte på mig.”

Han balanserar sig på kanten av min säng, kramar knäna till hakan och studerar mig tyst. Hans stora lugna ögon skapar en kontrast mot hans vilda och ljusbruna hår. En slarvig mix av färgglada plagg klänger sig löst om hans kropp.

”Inte ens om mig?” Han tecknar åt mig att komma närmare och jag kryper försiktigt under hans arm. Han sluter båda hans armar omkring mig och hasar oss längre upp i sängen. En svag duns hörs när hans rygg kommer i kontakt med väggen.

”Särskilt inte om dig”. Jag blundar, räknar mina andetag och lyssnar på hans mjukt bultande hjärta. Långsamt börjar de andra rösterna tyna in i bakgrunden. De bleknar bort i rytmen av honom och mig. Fläkten i taket snurrar hundra gånger innan någon av oss talar igen.

”Det är tyst när du är här.” suckar jag.

”Det är tyst på andra sidan också.”

Jag hummar gillande och kurar mig tätt intill honom, hans armar fortfarande tryggt omkring mig.

”Det är riktigt tyst där,” säger han, ”du kommer nog att gilla det.”

”Inga röster?”

”Bara du och jag.”

”Jag tror att jag kommer att älska det.”

Jag står vid kanten av taket, hans varma hand i min svettiga. Solen skär himlen öppen och färgar den röd som glödande eld och blossande kärlek. Han gungar våra händer fram och tillbaka. Mina tårar faller utan tvekan och jag önskar att jag kunde göra detsamma.

”Möts på botten?” frågar han, flinade som ett barn.

”Om du lovar att fånga mig.” Mina händer skakar och jag koncentrerar mig på solen som sjunker ner bakom stadens svarta silhuett. Den taggiga konturen liknar bitar av krossat glas som skär sig in i utkanten av världen. Det är där jag vill vara.

“Jag lovar.”

Trottoaren och tystnaden kommer på samma gång. Den röda färgen lämnar himlen men inte marken. Tre miljoner röster ropar, mumlar, gråter och sörjer men jag hör inte enda av dem.

Jag kan inte längre.