2:a pris i skrivtävlingen – Annie Sunesson

Jag skulle vilja kalla det vackert av Annie Sunesson vann andra pris i Berättarkrafts skrivtävling 2016 med motiveringen: Annie Sunesson imponerar med sin mogna novell Jag skulle vilja kalla det vackert där hon på ett äkta och avskalat vis lyckas skildra det mest vanliga, en separation, med egen röst och fin tonträff. En nedtonad sorg går rätt in i juryns hjärtan. 


Vi sitter på kanten av vår gemensamma dubbelsäng i vårt gemensamma sovrum i vår gemensamma lilla tvåa. Det är du och jag. Det är tidig eftermiddag och solen lyser in genom det smutsiga fönstret. Ingen av oss har putsat det. Jag vet inte varför.

 Vi stirrar ner i parkettgolvet. En spindel vandrar runt borta i hörnet. Ingen säger någonting. Jag sneglar upp på dig. Du ser sammanbiten ut. Det syns tydligt på din käkmuskel som spänns och slappnar av om vart annat. Till slut tar jag mod till mig.

 ”Älskar du mig?” frågar jag. ”Svara ärligt.”

Du lyfter på huvudet och ser sorgset på mig, som om du önskar att jag inte ställt frågan. Men jag måste, för vi kan inte ignorera det längre. Vi kan inte låtsas att allt är som det ska.

 Jag hör hur du sväljer. Det är väldigt tyst i lägenheten. Du tar några darriga andetag och så öppnar du munnen. Det tar en stund innan orden kommer ut och det kliar i varje cell i min kropp medan jag väntar. När orden väl kommer darrandes från din mun är de låga och krassliga, som om du inte talat på mycket, mycket länge.

 ”Inte som jag borde. Inte som jag gjorde förut.”

Det hugger lite i mig när jag hör det. Men bara lite grann. Det känns inte som att någon har stuckit en kniv i mig och nu karvar ur allt inuti, utan snarare som om man långsamt drar knivspetsen i en tunn, rak linje. Bara rispar lite på ytan. Men det gör ont. Det svider. Och jag vet att det gör precis lika ont i dig när jag lika tyst, lika försiktigt säger:

 ”Inte jag heller.”

Vi vet att alla kommer fråga. De kommer undra. De kommer bli alldeles förvånade och chockade för det var ju vi, du och jag, som skulle hålla. Om det var några här i världen som skulle löpa hela linan ut, aldrig ge upp, alltid stå stadigt bredvid varandra, så var det du och jag.

 Och de kommer fråga vad det var som hände. Vad det var som gick fel. Men det var ingenting som gick fel. Allting var precis som det ska vara. Allting var helt rätt. Vi respekterade och lyssnade på varandra, vi tog hand om varandra, litade på varandra, skrattade med varandra. Det var ingen som var otrogen, ingen som ljög och inget stort bråk där båda skriker och slänger saker i golvet. Inget sådant dramatiskt. Nej, det var så simpelt som att vi helt enkelt bara slutade älska varandra.

Du kom till mig när jag behövde dig som allra mest. Som en gåva från ovan kom du. Och du behövde mig precis lika mycket. Vi blev varandras ankare. Något att hålla fast vid när allt annat vacklar. Vi hjälpte varandra. Vi hade båda försvunnit, förlorat oss själva, och nu kom vi tillbaka. Tillsammans. Jag skulle vilja kalla det vackert. För det var det.

 I början sa du inte så mycket. Du var för blyg. Men jag tyckte om det. Det fick mig att känna mig lugn. Trygg. Jag tyckte om att bara sitta och titta på dig. Nyanserna i ditt hår, allt från mörk koppar till nästan vitt. Hur ljuset fångades i dina långa ögonfransar och fick dem att bli alldeles gyllene. Det var som magi, det där. Och jag minns att jag tänkte på dig som en ängel. Ibland tittade du upp och mötte min blick. Och så log du och jag kände mig alldeles varm i kroppen. Du kunde ta min lilla hand och hålla den i din stora. Fullkomligt omsluta den. Sedan kunde du dra den närmre och trycka den mot din kind. Då brukade du blunda, ta ett djupt andetag och le. Som om min beröring och doften av min hud var det mest underbara du någonsin känt. Och jag kände mig underbar när jag var med dig. Det var något av det bästa. Hur du fick mig att känna.

Grannens hund börjar skälla på andra sidan väggen. Vi hör hur hon ber den att vara tyst.

 ”Madicken, tyst med dig!” säger hon. Det blir tyst i några sekunder, sedan börjar den igen. ”Tyst, sa jag!”

Det blir tyst, och den här gången förblir det så.

 Du tittar ner på dina händer som ligger knäppta i ditt knä. De där stora händerna som jag inte kan låta bli att sakna lite grann. Du lyfter på huvudet, sträcker ut hela halsen och vänder ansiktet mot taket istället.

 ”Så nu vet vi.” mumlar du med kvävd röst.

 ”Ja.” säger jag lågt. ”Nu vet vi.”

 ”Det är alltså slut.” Din röst brister på det sista ordet och jag ser hur du försöker blinka bort tårarna som hotar med att falla nerför din kind. Jag får också försöka hålla tillbaka men de kommer lik förgäves och får allt att bli suddigt.

 ”Ja.” Jag kan inte få fram något annat än en viskning. ”Ja, det är väl det.”

Du tar ett skakigt andetag, försöker samla dig. Sedan ser du på mig.

 ”Så vad gör vi nu?”

Jag rycker uppgivet på axlarna.

 ”Jag vet inte.” Jag känner din sorgsna blick på mig och när jag möter den känner jag hur något brister inom mig. Hur något går av. ”Jag antar att vi bara får gå vidare med våra separata liv.”

Du biter dig i läppen, försöker att inte börja gråta igen. Men jag ser att en tår lyckas bryta sig fri och den rullar snabbt nerför din kind innan den faller och bildar en blöt, liten fläck på täcket mellan oss. Jag vet att det gör ont att höra, för det gör precis lika ont att säga. Att gå vidare nu är lika svårt som att gå tillbaka. Kanske till och med ännu svårare.

Jag minns hur det var. De där första åren. När allt var nytt och spännande. Du var som ett sagoland för mig – fullt av magi och under. Hela tiden upptäckte jag något nytt. Dina läppar, mjuka som snö, din röst, som musik för mina öron, och dina ögon, lika blå som himlen och lika strålande som solen. Och du såg på mig med de där ögonen och jag kände mig så vacker. Det var du som gjorde det. Det var du som fick mig att känna så. Bara du. Ingen annan.

 Men sakta, sakta började saker och ting förändras, som när man vrider ner volymen på en stereo. Ljudet blir svagare och svagare och först märker man ingenting. Inte förrän det plötsligt är helt tyst och musiken slutat att spela. Vi bleknade långsamt, likt ett gammalt fotografi. Men det passade ändå så fint i den ram av liv som vi satt den i. Och att plötsligt ta ut det och sätta i ett nytt känns lika fel som det känns rätt. För man vet aldrig om det nya kommer passa lika bra som det gamla gjorde, blekt eller inte.

 ”Vi kommer ju ändå vara vänner.” säger jag.

Men vi vet båda två att det inte är sant. Det är bara något som vi säger just nu, för att det ska kännas lättare. För hur släpper man taget om någon som har varit en så stor del av ens liv, av hela ens väsen, under så lång tid? Svar; det gör man inte. Och det är därför som jag inte kramar om dig innan jag går. För jag vet att om jag gör det skulle jag aldrig släppa taget.

 Kärlek är en underlig sak. Även när det inte längre finns kvar klamrar det sig fast i våra hjärtan och gör det svårt för oss att gå vidare med våra liv och leta efter något bättre. Det är det vi får intala oss att vi gör, du och jag. Vi förtjänar något bättre än det vi har. Vi förtjänar det vi hade, men det kan vi inte få tillbaka.

Vår kärlekshistoria kanske inte har ett lyckligt slut. Men jag skulle ändå vilja kalla den vacker. För det var den.

Annie Sunesson