1:a pris i skrivtävlingen – Saga Miketinac

Det förlovade landet av Saga Miketinac vann första pris i Berättarkrafts skrivtävling 2016 med motiveringen: Saga Miketinac använder Berättarkrafts tema ord som fängslar på ett både poetiskt och listigt sätt i sin välskrivna novell Det förlovade landet. Med sin vackra och självklara text formulerar hon eviga existentiella frågor om identitet och språk. Saga Miketinac undersöker ordens betydelse för vilka vi är och kan vara. Tidlöst, originellt, väldigt bra.

Jag ser henne i trädgården när jag blundar hårt. Hon har en tunn kam i handen, den skaver mot min kliande hårbotten när hon rycker den genom tovorna. Hennes händer äger en mjukhet och en hårdhet på samma gång, en slags moderlig effektivitet som hon anlagt genom åren som lärarinna och mor till fem flickor. Det är samma typ av rörelse som när hon hackar lök på köksbänken eller plockar ner trosor från torkvindan på senvåren. Hon har den i sig, den där mjuka brutaliteten som krävs för att hinna laga middag och tvätta underkläder samtidigt som hon har ett litet barn vid bröstet och en bunta med prov att rätta på verandan. Hon har ställt en kruka på papprena för att våren inte ska ta dem med sig när den blåser vidare mot sommar, så som den snart skall ta med sig hårtussar, avrakade gyllene lockar. När proven är rättade och middagen avdukad väntar alltid nästa uppgift. Förut hände det ofta att den uppgiften var att kamma löss ur mitt hår. Vi hade jämt löss, alla fem. Hon brukade hota med att hämta pappas rakapparat för att få slut på besväret en gång för alla – våra långa gyllene lockar var ohyrans förlovade land, sade hon med ett skratt och löddrade in oss en efter en med lusschampo. Nu är jag tretton år, så jag schamponerar mig själv i badrummet, men förr om somrarna gjorde vi det alltid på gräsmattan bakom huset, så att mamma kunde spola av skummet med trädgårdsslangen. Vi sprang omkring i gräset, löddriga och nakna, för att undvika den kalla vattenstrålen. Luskammandet blev således min roligaste lek.

Bilden är tydlig för mitt inre, mamma i trädgården med kammen i hand, lekfullt varnande om att rakapparaten minsann ligger där inne i badrumsskåpet. Jag öppnar ögonen, återkommer till verkligheten. Apparaten är blank och mörkt blå, tung i min hand, med en mjukt vibrerande stämma, som tusentals surrande humlor i en blomrabatt. Jag för den mot min panna och låter den vila där, metall mot hud, med vetskapen om att jag håller på att göra något mycket, mycket olovligt. Ett nervöst andetag, sedan drar jag långsamt maskineriet bakåt, över hjässan och hela vägen ner till nackhåren. De har rest sig av spänning. Den nya huden därunder är ljus och stubbig, som pappas kinder. Golvkaklet täcks av ljusgula strån och jag skäms när jag ser dem. Bara en liten smula av skam som kittlar handen när den glider fram längs med huvudets kant. Det jag gör är i det närmaste förbjudet. Jag tänker på mina systrar, på hur hänsynslöst jag avviker mig från dem, och sedan tänker jag på orden som förenar oss, och på våra blyga, vita könsorgan när vi springer över gräset för att undvika vattenstrålen. Vi är alla fångade i ett henne. Vi är alla systrar. Jag tänker på ordet: syster. Om jag slutade kallas för en syster, skulle jag då bli en bror? Om ordet syster upphörde att existera, skulle vi bli kammade i trädgården ändå? Skulle bilden av våra nakna kroppar försvinna? Jag tänker på sakers namn. Vad skulle en diskbänk vara om den inte kallades för en diskbänk? Om man vägrade ge den ett namn. Skulle diskbänken då kunna bli en svala?

Jag lägger ifrån mig rakapparaten och tittar på mina fötter som simmar i solblekta lockar. Sedan studerar jag mitt avskalade ansikte i spegeln. Det är en flickas ansikte. Det är, alldeles tydligt, fortfarande en flickas ansikte.

”Hallå? Är det där min rakapparat?”

Pappa bankar plötsligt på dörren. Jag rycker till, låter bli att svara, blundar igen, ser mamma med luskammen och mina nakna systrar i gräset.

”Det finns ju en rakhyvel till dig om du vill raka benen. Den står i duschen. Vad håller du på med där inne?”

Till slut hör jag hur han suckar förbittrat, går med långa steg därifrån. Jag öppnar ögonen igen, tittar häpet ner på mina ben. Täta, tjocka fjun täcker dem. Sedan studerar jag mitt flickansikte. Där uppenbarar sig en spricka någonstans i spegelbilden – en djupt rotad motsättning mellan mina rosiga kinder och mina håriga ben. Ett tecken på att pusselbitarna jag är byggd av inte passar ihop, att min kropp skriker ut vem jag borde vara och döljer vem jag är under skinnet. Min hud, mina fingrar, mitt kön, mina lår och mina lockar bildar tillsammans ett fängslande ord, en påminnelse, ett krav. Tyst faller jag ner på knä på kakelgolvet, mitt i havet av glänsande hårstrån. Hon är ett frihetsberövande, men han är en lögn. Jag hittar inget ord för att bara vara människa. Jag har inga stavelser som passar på min nakna kropp. Hennes sömmar skaver och hans kostymer är för stora, jag försvinner in i tyget och hittar inte ut. Om man vägrade ge mig ett namn, skulle jag då kunna bli en människa? Skulle jag få välja själv? Jag känner försiktigt på mitt stubbiga huvud. Det känns lent och strävt på samma gång. En mjuk brutalitet.  

”Vännen? Är du där?”

Mammas röst. Jag nickar tyst, fastän jag vet att hon inte kan se det.

”Jag vill bara veta att du är okej. Är du det? Behöver du hjälp med något?”

Hon är orolig. Jag hör det på rösten. Pappa har gått och hämtat henne och jag har varit här inne alldeles för länge, kanske en timme, kanske mer. Jag känner mig alldeles utmattad och lite sorgsen när jag svarar att ja, jag är okej, fastän jag inte är det, varken utanpå kroppen eller inuti.

”Får jag komma in? Din syster har fått löss igen. Jag skulle behöva kamma dig också, för säkerhets skull.”

Där och då vill jag sjunka igenom kaklet. Jag vill svara nej, jag vill aldrig någonsin att hon ska få se vad jag har gjort, jag skäms över mitt ansikte och mina ben, jag skäms över det avrakade håret som omringar mig från alla håll, jag skäms över att mamma aldrig kommer kamma löss ur det förlovade landet igen. Trots det reser jag mig långsamt upp ur guldhavet och låser upp dörren med ett lågmält klick. Hon öppnar den på glänt och ser på mig och först då märker jag att jag har gråtit.

”Men älskade, lilla vän!”

Hon drar mig till sig med sina starka armar i en bottenlös omfamning och jag lutar mig mot hennes axlar och säger ingenting om guldet på kakelgolvet eller om mig själv eller om pusselbitarna som inte faller på plats, för jag vet att hon inte förstår. Jag kramar henne ändå, ända tills hon släpper taget och överblickar badrummet med sin ihärdiga mammablick.

”Här får jag minsann hjälpa dig att städa upp.”

Och så hämtar hon sopkvast med tillhörande skyffel och så hjälps vi åt att samla ihop håret som inte längre tillhör min kropp. Vi bär ut det på verandan där vi låter det blåsa bort tillsammans med våren, som snart går över i sommar. Sedan vänder hon sig mot mig och drar handen längs med min hjässa.

”Det klär dig”, bestämmer hon. ”Nu behöver jag inte kamma dig.”

Jag försöker le, men det kommer inget. Mina ord hörs tysta, försynta.  

”Gör det ändå. Kamma mig ändå.”

Och så kommer det sig att vi sitter på rad på verandabänken, fem systrar, som om vi vore små igen. Mamma drar omsorgsfullt luskammen längs med våra gyllene huvuden, en efter en. Fyra förlovade land och ett kalt berg. Diskbänken inne i köket blir ingen svala. Vad jag kan se förblir den en diskbänk. Jag förblir också någon. Ingen vet vem.

Saga Miketinac