Parkering vid bokmässan

Viktig information om var du kan parkera om du kommer med bil till bokmässan.
Parkera gärna en bit bort och gå sista biten, du som har möjlighet, det kommer att vara trångt vid Lokstallarna.

Lokstallarna – karta parkering2 2019

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Bokmässans program är här

Här hittar du information om Blekinge bokmässa! Hela programmet! Alla medverkande! Klicka här!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vinnare 2019

Berättarkraft – skrivtävling: KONSPIRATIONER

1:pris:

Saknad av Rebecca Ehnbom

Det regnade i Beijing den åttonde mars år 2024. Vattendropparna slog mot fönsterrutorna och bildade ett dovt smattrande ljud. De gråa molnen och bristen på solljus gjorde det svårt att se. Även uppifrån tornet där hon satt, iklädd i färglösa arbetskläder och blicken fokuserad på himlen utanför.

Det var en sorglig dag, och vädret passade perfekt. Flygplan MH370;s försvinnande var fortfarande det största mysteriet inom flygvärlden, och överallt sörjde människor över de försvunna. Världen verkade känna av folkets sörjande och den tragedi som skett. Den verkade fälla tårar för de som inte längre hade några, och grät med de som behövde någon att gråta med.

Men bakom fönsterrutorna hördes inte folkets stormande känslor, deras stumma skrik efter hjälp eller vädjan att deras familjer skulle återvända. Det enda som hördes var regnets smattrande och det tysta lugnet som visade att allt fungerade som det skulle.

Suckandes drog hon långsamt bort blicken från fönstret och över de tre datorskärmarna på bordet framför henne. Hon tittade snabbt igenom de hundratals värdena på skärmen och konstaterade att allt såg bra ut, och att flygtrafiken flöt på som vanligt.

En knastrande röst hördes i de grå hörlurarna hon hade på huvudet. Rösten tillhörde en pilot som meddelar att han snart var på väg mot landningsbanorna. Med en snabb blick mot radarn på skärmen till höger kollade hon över informationen om planet. Sedan pratade hon snabbt in ett svar till piloten, som svarade med ett lättsamt ”uppfattat” innan kontakten bröts med ett lätt knastrande ljud.

Hon lutade sig tillbaka i den mjukt tygklädda kontorsstolen och återvände till att övervaka datorskärmen med radarn. De gröna cirklarna och de färgstarka punkterna syntes tydligt på den svarta skärmen.

Det smattrande ljudet av regn som nådde hennes öron lät som en orkester av klassisk musik. Det gav henne en lugnande känsla, skärpte hennes sinnen och gjorde det lättare att uthärda den förödande tystnaden som låg som en tjock dimma över dem.

Dimman gjorde det nästintill omöjligt fokusera på något längre än meter framför sig, och det märktes då alla satt med blickarna på skärmarna framför sig i sin egna lilla bubbla. Att ingen sade något gjorde henne illa till mods.

Ett varnande pipande hördes och hon hoppade till, något skrämd av det plötsliga ljudet. Hon synade genast igenom datorskärmarna och upptäckte att en liten röd prick hade dykt upp på radarskärmen. Hennes panna rynkades av tvivel när hon såg att det var ett oplanerat främmande plan. Planet rörde sig i riktning mot landningsbanorna med en oväntat hög hastighet.

Ljudet av snabbt nedtryckta tangenter hördes i rummet när hon försökte få reda på vilket plan det var. Blicken skannade skärmen uppifrån och ned i hopp om att snabbt finna svaret. Ljudet av att informationen om planet var funnet hördes och hon rätade på sig, spänd av förväntan.

Texten som visades kom som en massiv våg av förvåning. Hennes ögon spärrades upp och en lätt flämtning hördes från hennes nu lätt särade läppar. Fruktan som spred sig genom henne var stor, och alla hennes tankar verkade ha försvunnit.

MH370

Till sist slet hon blicken från skärmen och skakade lätt på huvudet. Sedan satte hon igång att skicka ut meddelanden om hennes upptäckt, tillsammans med en kort information om vad som skulle göras.

Det var en dag inte lik någon annan, en dag inte många skulle glömma.

~

En plötslig smäll träffade honom och han snubblade fumligt till. Ett snabbt ursäkta hördes av en kvinnlig röst, men innan han hann reagera var hon på väg ifrån honom med rask takt.

Han tittade efter henne. Hon visade sig vara en anställd genom utseendet på kläderna. Den vita tröjan med den formella svarta västen ovanpå och kostymbyxorna stod ut i havet med blå jackor, randiga tröjor och slitna jeans.
Håret fladdrade när hon gick och det märktes att hon var stressad.

Något gult vid hans fötter drog hans uppmärksamhet från henne och han vände på huvudet. En liten papperslapp låg precis intill hans skor och han böjde sig ned för att plocka upp den. Hon måste ha tappat den när hon sprang in i honom.

Hans fingrar skulle precis nudda vid lappen för att plocka upp den när han plötsligt frös till. På lappen, bredvid ordet ”ankomst”, stod ett mycket välkänt nummer. Ett nummer med två bokstäver och tre siffror som hade förföljt hans tankar de senaste tio åren.

MH370

Hans ögon spärrades upp och han kände sig illamående. Snabbt reste han sig upp och med snabba steg gick han mot ankomsthallen.

Den relativt korta vägen till ankomsthallen kändes nu mil långa. Vid varje steg upprepas numret i hans tankar och det enda han kunde tänka på var henne. Hennes långa raka svarta hår med luggen som hängde över hennes panna. Det lätt runda ansiktet och de blå ögonen som lyste av glädje. Han tänkte på det sättet hennes näsa rynkades och smilgroparna letade sig fram när hon skrattade. Hennes energiska personlighet och oförmåga att sitta still i mer än fem minuter. Något som han hade i hög grad stört sig på, men som han nu saknade mer än allt annat.

Med sina stora steg skyndade han in i ankomsthallen, fortfarande med henne i tankarna. Han mindes hur svårt det var att leva utan henne, hur hans blick ständigt sökte efter henne och sedan insåg att hon inte skulle komma. Han mindes hur det högg till i hjärtat varje gång någon nämnde hennes namn, eller sade något som påminde om henne.

Allt hade känts som en dyster vinter, med långa mörka dagar och mycket snö som gjorde det nästintill omöjligt att fortsätta gå framåt. Och för varje steg han hade försökt ta, stormade vindarna och tryckte honom bakåt. Det var svårt. Men en liten låga hade tänts, och hoppet av att våren skulle komma med värme och ljus vällde sig in i hans hjärta.

De raska stegen han tagit stannade plötsligt när han fick syn på en person han mycket väl kände igen. Där stod hon, med väskan i handen och en osäker blick tittandes omkring sig.

Alla känslor han hade tryckt undan de senaste åren bröt sig fram igen när han fångade hennes blick och såg de mycket välkända, lysande blåa ögonen. Hans ben flyttade sig av sig själva och på bara några sekunder var han framme vid henne och omfamnade henne hårt.

Lite smått förvirrad av den plötsliga tillgivenheten lade hon armarna om honom och borrade ned sitt ansikte mot hans bröst. Han lade sin haka ovanpå hennes huvud och slöt ögonen. Lyckan han kände spred sig ända ut i fingertopparna. Hon var tillbaka nu.

Om han hade varit mer uppmärksam, och inte varit så uppslukad av glädje i det ögonblicket, så skulle han ha märkt att hon inte hade förändrats ett dugg. De oskyldiga ögonen och det unga ansiktet på den femtonåriga flickan som de skickat iväg, var kvar även nu.

Hon hade inte åldrats på tio år.

Skrivtävling Berättarkraft

2:a pris

Flimmer av Maj Persson på temat Avtryck

Den mörka ekkistan står i mitten av den ljusa kyrkan. Den blänkande kistan är täckt av blommor i regnbågens alla färger. Violetta, gula, röda och orangea. Scenen kan verka harmonisk, men under ytan bubblar känslorna. Kyrkklockorna ringer, ett djupt klangfullt ljud och lugnet försvinner. Känslorna blir för mycket, de bildar en kakafoni, en tsunami, som sköljer igenom den vackra kyrkan som en enda gigantisk flodvåg. En djup flodvåg stark nog att få mig att känna känslan av att falla. Rätt ner. Men jag står kvar. På något obegripligt vis. Som fastfrusen i marken står jag och stirrar.

Flimmer.

Dofter. Kanel och kardemumma. Det är mjöl i hela köket. På den slitna köksbänken, på golvet, i luften. Som ett moln. Allt går i slow motion. Sakta, sakta rör sig mjölpartiklarna mot golvet i det gula sken som ugnen sprider över det dunkla rummet. Då ser jag henne. Hon står med ryggen mot mig. Med förklädets band knutet i den vanliga dubbelrosetten. Hon skrattar. Jag bara vet det, trots den intensiva tystnaden. Hon torkar av händerna på jeansen, och lämnar spår av mjöl på bakfickorna. Långsamt börjar hon vända sig om. Tempot dras ner, från slow motion till ännu långsammare. Allt fryser. Stannar. Sekunden innan jag får se hennes ansikte.

Flimmer.

Jag lyfter blicken från kyrkans stengolv. De ropar på mig. Hennes vänner. De ger mig varsin kram. Försöker hålla en konversation. Jag försöker lyssna, svara, konversera. Men det är som om jag ser rätt igenom dem. Det går inte, att se dem utan henne. Omöjligt. Surrealistiskt. Jag vill nypa mig i armen, men ingen fysisk smärta i världen kan väcka mig. Är detta min verklighet nu? Utan henne? Det är en verklighet jag inte vill ha. Kan inte detta vara en illusion, en fruktansvärd mardröm? Snälla.

Flimmer.

Fläckar från akvarellfärg täcker golvet. Jag är i hennes ateljé. Målningar, från golv till tak. Hon står vid sitt staffli. Rött, gult, blått. Målarduken fylls av färger. Sakta. Allt går fortfarande i slow motion. Jag springer fram till henne, ropar hennes namn. Men hon hör inte. Mitt rop bildar ett eko, som studsar på den kompakta tystnadens imaginära väggar. Jag försöker ta tag i hennes axlar, dra in henne i min famn. Men jag famlar i tomma intet. Se mig. Jag är här. SE MIG. Mina allt mer desperata skrik bara studsar, ekar, försvinner i tomma intet. Med ögonbrynen rynkade i koncentration fortsätter hon att måla stråk av färg på duken. SE MIG. Men hon ser mig inte.

Flimmer.

Jag stirrar upp i taket. Det känns som om allt ska raseras, kollapsa. Luften är svår att andas. Tung. Vass. Jag greppar hårt om rosen jag håller i min knutna hand. Taggarna tränger in i huden, lämnar en fysisk smärta som får smärtan inom mig att distanseras, mildras, om så bara för ett ögonblick. Jag tror inte på brustna hjärtan. Det är för simpelt. Det är snarare som ett svart hål. Ett svart hål, som sakta förtär mitt hjärta. Men hålet expanderar, ökar i omfång, tar över kroppsdel för kroppsdel, organ för organ. Tills varenda kvadratcentimeter av mig består av outhärdlig smärta. Jag är ihålig, det finns inget kvar. Existerar jag ens?

Flimmer.

Den vita spetsklänningen släpar mot golvet. Hon nästintill skrider fram längs altargången. Elegant, men med den där busiga glimten som alltid lös igenom, som fick henne att stå ut från mängden. Hon ler, ett strålande leende som blottar hennes skrattgropar. Hon är vacker. Så underbart vacker. Men så fruktansvärt långt borta. För hon kan inte se mig. Hon kan inte höra mig. Jag vill skrika, ropa, kasta ut min förtvivlan och sorg till världen. Jag vill springa fram till henne, ta hennes ansikte i mina händer, omfamna henne, vara nära henne. En sista gång. Men istället står jag bara där och ser på henne medan tårarna rinner utefter mina kinder. Ser henne le, skratta. Hon är lycklig.

Flimmer.

Jag stapplar fram till kistan, varje steg känns olidligt tungt, som om gravitationen plötsligt mångdubblats. Jag lägger handen mot kistan, känner dess polerade träyta. Hon finns där inne. Jag lägger rosen på kistan. För henne. Allt är för henne.

Berättarkraft – skrivtävling: KONSPIRATIONER

3:dje pris

Existerar klimathotet verkligen? av Tilda Molinder

”In the beautiful Midwest, windchill temperatures are reaching minus 60 degrees, the coldest ever recorded. In coming days, expected to get even colder. People can’t last outside even for minutes. What the hell is going on with Global Warming? Please come back fast, we need you!” Detta är en tweet av en känd klimatförnekare vid namn Donald Trump den 29 januari 2019.

Enligt klimatförnekarna är alltså klimatförändringarna helt naturliga och vi människor är inte inblandade över huvud taget. De använder flera olika händelser som bevis, bland annat att det var varmare under bronsåldern än det är idag, vilket är sant. Det blev sedan kallare under järnåldern vilket också är sant och under vikingatiden bosatte sig vikingarna på Grönland eftersom det var tillräckligt varmt att bo där. På 1600- talet var det så kallt att Themsen och Stora Bält frös till is. Även de två sista påståendena är sanna.

Allt detta som står ovanför är visserligen sant, men det finns en helt naturlig förklaring. Norra jordklotet låg nämligen närmare solen sommartid då än nu vilket gör att det automatiskt blir varmare och under järnåldern skedde ett vulkanutbrott vilket gjorde att klimatet tillfälligt ändrades. Vulkanerna utgör ca 1% av världens koldioxidutsläpp och kan därför bara påverka klimatet tillfälligt vid ett utbrott. Under vulkanen Pinatubos utbrott sjönk jordens medeltemperatur med 0,5 grader men återgick sedan till normalt. Rymden kan också påverka klimatet och det var det som skedde under 1600-talet. Det var en period utan solfläckar som gjorde att temperaturen sjönk. Solfläckar gör att klimatet blir varmare då solen strålar mer om det är många solfläckar.

Klimatförnekarna använder också olika mätserier av temperatur- och nederbördsförändringar som bevis. Mätningarna är dock gjorda inom begränsade områden under en kortare tid. De tyder såklart på att klimatförändringarna inte existerar. Dessa mätserier visar bara delar av mätresultatet. Det globala resultatet över en längre tid visar att klimatet har påverkats av oss människor genom bland annat ökade koldioxidutsläpp. De globala mätningarna visar ett annat resultat. Den globala medeltemperaturen har stigit med 1 grad och isarna på Arktis smälter. Temperaturförändringen kan vara förklaringen till att det förekommer extrema väderhändelser allt oftare. Koldioxidutsläpp är inte heller medtaget i klimatförnekarnas beräkningar då detta är ett tydligt bevis för att klimatet är hotat. För mycket koldioxid lägger sig nämligen som ett lager i atmosfären och förstärker då växthuseffekten, vilket gör att det blir varmare på jorden.

Förutom detta så har en del klimatförnekare ”hittat på ” olika konspirationsteorier. De hävdar att personer som förnekar klimatet väljs bort av universiteten och alltså inte kommer in på utbildningarna. Deras klimatåsikter publiceras inte heller då de sprider ”obekväma sanningar”.

Merparten av forskningen som har gjorts visar på att klimatet är hotat och de flesta forskarna är överens om att det är vi människor som har orsakat problemet. Forskning visar också att det är koldioxid från rika länder som är den största miljöboven. För att lösa problemen måste vi alltså minska koldioxidutsläppen innan det är för sent, men det är lättare sagt än gjort. Vi behöver nämligen få ner våra koldioxidutsläpp till noll innan 2050 och om det inte sker når den globala medeltemperaturen en ökning med 3 grader. Detta leder till ökade vattennivåer eftersom isarna på Arktis smälter. Dessutom kommer korallreven att dö ut och många arter kommer att utrotas pga ökade temperaturer. Gör vi inte något åt detta kommer det att bli en katastrof, frågan är bara hur stor.

Så nej, vi behöver inte klimatförändringarna och det är dags för Donald Trump och alla andra klimatförnekare att inse detta.

Källor:
https://www.wwf.se/wwfs-arbete/klimat/konsekvenser/1124276-konsekvenser-klimat

https://www.smhi.se/kunskapsbanken/klimat/klimatforandringarna-marks-redan-idag-1.1510

https://www.naturskyddsforeningen.se/skola/energifallet/faktablad-vaxthuseffekten

https://www.wwf.se/wwfs-arbete/klimat/mansklig-paverkan/1124268-mansklig-paverkan-klimat

https://www.grundskoleboken.se/wiki/Växthuseffekten_-_förnekarna

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Augustvinnaren Patrik Svensson till Berättarkraft

Patrik Svensson. Foto: Erik Malmborg

Patrik Svensson vann Augustpriset 2019 i fackboksklassen för sin bok Ålevangeliet.

Så nu är vi extra glada att Patrik Svensson den 2 mars 2020 besöker Karlshamn och berättar om ålar, pappor, skrivande och att slå igenom med en skräll. Ålevangeliet var såld till 30 länder innan den ens kom ut i Sverige och har sedan lovordats av både kritiker och läsare. Välkommen!

Patrik Svensson på Berättarkraft
Lokstallarna, Karlshamn
Måndag 2 mars kl 19.00

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Skrivtävling 2020

Måndagen den 25 november drar Skrivartävlingen 2020 igång. Det blir en besöksturné i år igen till så många högstadieskolor som möjligt, från Jämjö till Sölvesborg och så klart till litteraturens resurscentrum i Blekinge: Olofström. Alla ska få affischer och flyers! Men håll även ögonen öppna på bussen – buss-tv kommer ge dig mer information!

Vi börjar i ett klassrum i Karlskrona, hos läraren Jon Olsson vars elever fantastiskt nog kammade hem både första och tredje pris förra året. Han kommer att ge oss tips och råd hur man blir en vinnare.

Om du använder skolmail, försäkra dig om att du ger mottagaren möjlighet att öppna.

Alla genrer är tillåtna.

Skicka ditt bidrag till: skriv@regionblekinge senast 9 februari 2020.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hela programmet för Blekinge bokmässa 2 mars

Blekinge Bokmässa program.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Läs hela programmet här!

Nu kan du bläddra i programmet för Berättarkraft 2019.

.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Blekinge bokmässa 2019

Skriver du, eller ger ut böcker, och har anknytning till Blekinge?
Välkommen att delta på Blekinge Bokmässa!

Anmälan till Blekinge Bokmässa 2019

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Konspirationer

Skrivtävlingen 2019 för unga på högstadiet drar nu igång. Temat är KONSPIRATIONER. Läs mer under fliken till höger!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Läs vinnarnovellen!

En bror och hans syster

Av Astrid Nyblom, Karlskrona. Hon vann Berättarkrafts skrivtävling för unga, 2018. Årets tema var skräck. Novellen är också publicerad i Blekinge Läns Tidning och Sydöstran. GRATTIS Astrid, säger vi från Berättarkraft!

Det finns vissa saker i livet som aldrig lämnar en. Personer, minnen och handlingar. Min bror. Min underbara men samtidigt hemska bror.

När vi var små gjorde vi i princip allt tillsammans. Vi lekte med varandra, badade, delade rum och bråkade. Vi var nästan oskiljaktiga fastän vi var bror och syster. Jag älskade honom, men det fanns ett problem. Han blev väldigt ofta arg på mig och kunde slå mig. Hårt. Eftersom jag visste att det skulle bli värre om jag gav igen, sprang jag bara ifrån honom gråtandes. Efter några timmar kom han alltid tillbaka med sina förlåt och ett väldigt dåligt samvete. Jag förlät honom, men blev mer och mer medveten om hur lätt till ilskan han hade det.

 Utbrotten blev värre ju längre tiden gick och för varje bråk drev vi längre och längre ifrån varandra. Så småningom lugnade han sig och hans utbrott upphörde nästan helt, men det som hade hänt kunde inte bli ogjort mellan oss. Jag gillar inte att tänka på det men jag var rädd för honom. Hans sätt att drivas av sin ilska ger mig fortfarande en stark känsla av att vilja fly. Om bara andra hade haft den känslan.

Jag var kanske fjorton år när det hände. Min bror och jag umgicks inte på samma sätt som när vi var mindre, men vi småpratade ofta. På något sätt, nu i efterhand kommer jag inte ihåg hur, började vi prata om grannparets nya bebis. Jag hade själv gått över till dem med pappa för att gratulera tidigare och det var då jag hade träffat deras nyaste familjemedlem. Hennes händer var så små och famlade i luften som om hon ständigt letade efter något. Och även om hon endast var tre veckor hade hon eförvånansvärt mycket hår på sitt lilla huvud. Jag minns att jag tänkte på min bror. Vi var båda inte så stora fan av bebisar, men den här var verkligen ett undantag. Så när vi hade ett utav våra småprat och kom in på grannarna sa jag:

“ Du måste se deras dotter, hon är så fin”, varpå han svarade, “är det hon som skriker så hemskt mycket?”. Jag ryckte nog på axlarna, för jag hade inte hört så mycket skrik från bebisens håll, och frågade hurså. Nu i efterhand när jag spelade upp alla dessa minnen, lägger jag märke till att han undvek att svara på min fråga. Kanske hade resultatet förändrats om jag bara hade pressat honom att svara. Men det gjorde jag aldrig.

Någon vecka efter att vi hade haft vårt småprat försvann en utav våra katter. Jag minns att jag inte grät så mycket eftersom hoppet om att katten skulle komma tillbaka levde kvar inom mig. Men det hoppet dog ut väldigt snabbt. Jag hade bestämt mig för att försöka leta efter katten i skogen intill vårt hus. Det var skymning, så jag hade tagit med mig en ficklampa och tänkt att jag bara skulle leta en kort stund. Jag lockade och ropade på henne samtidigt som jag klev längre och längre in i skogen. Bortsett från vinden som svepte fram bland löven hördes bara mina fotsteg och med jämna mellanrum min ängsliga röst. Till sist beslutade jag mig för att ge upp. Det var då jag såg henne. Hon låg intill en stor gammal ek bland löven. Åsynen av henne fick mig att vilja spy och jag minns fortfarande den vidriga stanken. Jag vet inte vad jag tänkte, men jag vände mig tvärt och sprang mot mitt hus. Mitt hjärta bultade snabbt, för snabbt och jag svettades men inte bara av ansträngningen av att springa. När jag kom hem kom tårarna. Jag minns att pappa frågade om jag hade hittat henne och att jag förtvivlat skakade på huvudet men sen kom på att jag hade sett hennes kropp och mitt skakande blev nickar. Än idag kan jag inte riktigt förmå mig att berätta vad jag såg där ute i skogen. Det såg ut som om någon hade vänt på henne ut och in. Och när mina föräldrar begav sig ut för att leta efter henne, kunde de aldrig hitta henne oavsett hur mycket jag försökte förklara vägen. Men jag vägrade följa med ut dit. Aldrig, sa jag till mig själv. Min bror sa nästan ingenting. Jag minns att innan hon hade försvunnit hade han klagat över hennes ständiga jamande.

För mig passerade ett väldigt tungt år. Jag saknade min katt väldigt mycket, och mina drömmar bestod nu endast av skräckinjagande bilder av hennes lemlästade kropp. Grannparets dotter växte sakta men säkert. Ibland fick jag vara barnvakt och om jag ska vara helt ärlig mot mig själv var det det jag såg mest fram emot i mitt liv. En sommarkväll när jag passade henne för att hennes föräldrar var ute på bio, skulle jag gå på toa. Det tog högst två minuter. När jag kom tillbaka till hennes barnkammare var det tomt. Jag ropade förtvivlat på henne, och en kall känsla grep tag i mig. Jag sprang runt i huset som en galning, jag letade under soffor och bord men hon var som bortblåst. Plötsligt mindes jag. Med minnet av min katt i huvudet sprintade jag ut ur huset, över till vår tomt och in i skogen. Jag visste inte var jag skulle tills jag hörde henne skrika. Det varade endast några få sekunder innan det slutade abrupt, men jag hade nu ett hum om var jag skulle. På mina armar hade håren ställt sig upp och jag kände rysningar fara längs hela min kropp. Jag visste att jag skulle hitta något jag inte ville hitta.

Mina fötter förde mig fram till en liten å efter några minuter. Han stod där med hennes kropp i sin famn och jag visste att jag hade kommit för sent. Hennes läppar var blåa och hennes fingrar som jag alltid hade fascinerats över var nu alldeles stilla. Jag trodde då att jag aldrig skulle få veta vad som var värst, att se min bror inse att han hade mördat ett oskyldigt barn eller att barnet aldrig skulle få växa upp. När han såg mig började vi båda gråta. Och jag visste att på något sätt var det mycket värre att se min bror gå sönder.

astridnyblom (3)

Astrid Nyblom med blommor, bokpaket (The Hate U Give, Norra Latin och Ordbrodösen), check på 2000 kronor och diplom under prisutdelningen på Blekinge bokmässa 3 mars 2018.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar